anneliviberg

Inget hav idag men en promenad vid sjön här hemma. Såg vitsippor och tussilagon för första gången i år.
Känns som hela långa vistelsen i Cullera bara var en dröm. Livet har återgått till det vardagliga med telefoner som ringer och alla saker som kräver sitt och alla människor som man möter och måste prata med och maten som kostar massor.

Nu börjar det vanliga livet och därmed är det dag att stänga denna blogg.

Rena sommarväder nu på vår sista dag. Bilen är packad, nästan. Bakluckan bör inte öppnas. Det finns risk att allting rasar då.

Vad har jag nu lärt mig under dessa åtta månader?

* att tala/förstå lite mer spanska (poco, poco )
* att förstå något mer av politiken här ( Zapatero, Rajol )
* att alla och allt har ett skyddshelgon som ska firas
* att spanjorerna älskar smällare och fyrverkerier
* att människornas liv har fler likheter än skillnader
* att man alltid har lite tid för en koppkaffe och prat

Vad kommer jag att sakna?

* havet och bergen
* solen
* alla ljud
* musiken
* apelsinerna
* den tidlösa tiden
* kyrklockorna och fyrverkerierna

Vad ser jag framemot i Sverige?

* att träffa familjen och andra människor
* att äta en kanelbulle
* att jobba
* att se på svensk tv
* att kunna duscha länge i varmt vatten
* att ha bredband

Mycket har inte blivit gjort av det jag planerat, mycket annat har hänt. Några ontressenta människor förblir gåtor som portvakten i förra huset som under siestan spelade klassisk musik på en gammal skivspelare, kvinnan mittemot som alltid gjorde något med hörlurar på sig, den ensamma kvinnan på semester som inte lämnade sin lägenhet men alltid var mycket välklädd och välfriserad, den gamla mannen utan talförmåga som varje dag går hela långa strandpromenaden fram och tillbaka och fler unika personer.

Vet inte om jag hittar något fritt nät under resan men ses i Sverige i alla fall innan det där dags att stänga bloggen.

Spanien är ett land där det sägs att man dansar tango men det har jag inte sett. Det jag vet är detta är ett land med byråkrati där inte begreppet service existerar. Det mesta är fyrkantigt och kräver många papper och tar en lång tid, allt från Vodafone, banken mm till vår hyresagentur. Samtidigt är människorna på gatan väldigt hjälpsamma. Om man tappar något tex eller håller på att tappa kommer det direkt någon som tar upp eller talar om det. Här behöver man aldrig vara rädd för att folk bara går förbi om man ramlar, blir sjuk eller något. då spelar det det ingen roll vem det gäller. De utslagna missbrukarna får exakt samma hjälp som andra.

Husen är byggda för sommar. Ändå finns vintern här med, visserligen är minimitemperaturen sex sju plusgrader. Jag har aldrig frusit så mycket inomhus som här. Nu när det är långt över tjugo grader ute kommer lägenhetens stenväggar och golv till sin fördel. I stort sett inga hus har någon centralvärme utan bara lösa elelement eller en luftkonditionering med värme eller gasbrännare.

Kyrkan tar en stor plats i vardagen. Mässa flera gånger om dagen plus alla festligheter som är en blandning av det världsliga och det religiösa. Det är fortfarande oklart för mig mig hur många som är verkligt troende och hur många som går till mässan av gammal vana. I vilket fall är det okomplicerat att delta i den katolska mässan. Det finns ritualer men man måste ingenting. Lite som mingelparty ofta. Ibland har jag tänkt att den kyrkliga samvaron här liknar mer våra frikyrkors gudtjänster eller i alla fall missionskyrkan som egentligen är den enda jag besökt på riktigt.

Musiken, den klassiska, är en vardag. I stort sett i varje familj är det säkert någon som spelar/har spelat i någon orkester. Idag hörde jag någonting av Mozart i högtalarna på skolgården. Jag har inte på flera år varit på så många konserter och upptädanden som under tiden här och dessutom gratis det mesta. Inte Serrat förstås.

Teaterkonsten påminner om min barndom i Finland där teater var (är?) en del av folkets kultur. Här i stan finns det mnst en föreställning i veckan.

Folk pratar högt. Antagligen är alla hörselskadade pga av allt trummande och tutande och smällande på gatorna.
Det intressanta är att trots den väldigt höga ljudnivån tystnar folk ögonblickligen och fullständigt när en teaterföreställning eller konsert börjar.

Arbetslösheten är mycket hög just nu men den har inte ändrat på människornas mat-och cafevanor. Barerna är ju spanjorernas vardagsrum sägs det och det stämmer. Man träffas där för att spela kort och andra spel, titta på fotboll, prata politik eller bara ses en stund.
Och utanför nästan varje affär och kyrka finns tiggare. På kvällen är det alltid några som letar efter mat i sopcontainerna.

Det städas väldigt mycket här. Trottoarerna tvättas med doftande medel. Varannan dag kommer Maria och städar minutiöst allt i trappan i vårt hus och utanför Men sen finns det platser mitt i stan som aldrig städas, som ser ut som minisoptippar som också gärna blir platser där man rastar hundar. Just det där att plocka upp hundbajset har inte slagit genom även om det finns påsar att köpa.

Där vi bor är vi ett par minuter från havet och från affärsgatorna men också från det riktiga landet med apelsinbönder och en fantastisk växtlighet och tystnad. Ofta på morgnarna hör man hästhovar klappra på gatan nedanför och då är det ingen lyxryttare utan en bonde i vagn och häst med en extra häst bredvid eller bakom ( som i Island) plus en hund.

Spanjoren är ..... det är lika befängt som att säga hur skåningarna är. Människor här som på andra ställen är individer och påverkade av sina traditioner och sitt klimat. I vilket fall är det enkelt att leva här, som utlänning åtminstone.

Ett av målen för vistelsen här var att hinna läsa. Här kommer nu listan på  böcker ungefär i den ordning de blivit lästa. Vissa blev lästa för andra gången. Nu är både tiden och böckerna nästan slut.

Maria Ernestam:  Alltid hos dig

Eva Franchell: Väninnan

Bodil Malmsten: Priset på vatten i Finistere

Ray kluun:  Änklingen

Agneta Plejel:  Drottningens chirurg

Bengt Olsson:  Hennes mjukaste röst

Kazuo Ishiguro:  Kostnär i den flytande världen

Hanne Vibeke Holst:  Drottningoffret

Bengt Olsson:  Syster

Bodil Malmsten: För att lämna röstmeddelande tryck stjärna

Bodil Malmsten:  Kom och hälsa på mig om tusen år

Anne B Ragde: Berlinerpopplarna

Märta Tikkanen:  Två

Roberto Saviano: Gomorra

Herbjörg Wassmo: Flykten från Frank

Joyce Carol Oates: Dödgrävarens dotter

Kazuo Ishiguro: Den otröstade

Carsten Jensen: Vi, de drunknade

Bodil Malmsten: Sista boken från Finistere

Bodil Malmsten: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån

PC Jersild:  En lysande marknad

Karin Bjärvall: Under tiden

Ingrid Carlberg:  Pillret

Lars Saabye Christensen: Halvbrodern

Barack Obama:  Min far hade en dröm

Siri Hustvedt: Vad jag älskade

Varenda morgon under den här veckan har vi blivit väckta av 21 skott. Det hör till festveckan. Dessutom har jag sett och hört otaliga fyrverkerier. I morse, väldigt tidigt i morse, firade man jungfruns färd mot havet vid varje gathörn med ett fyrverkeri, båtarna som hade samlats hade varsitt fyrverkeri och förstås ett jättestort på stranden. Så här har det nu varit i veckor men nu ska det vara över eller inte helt. Dagens procession där jungfrun ska tillbaka till sin slottskyrka är flyttad till nästa söndag. Det har regnat idag och trapporna upp till berget är hala.
Skillnaden mellan svenska fester och här är bland annat att man nästan aldrig ser några berusade människor. Dricker gör människorna här hela tiden men tydligen inte en fylla som mål.  Igår var det till exempel ett stort disko både inomhus och utomhus och därifrån kom det direkt ungdomar till morgonens strandmässa. De såg trötta men nyktra ut.
En skillnad  är också mängden med folk i olika åldrar som deltar i denna blandning av religiösa och världsliga tillställningar.
Nu börjar vår sista hela vecka här. Det enkla livet går mot sitt slut. Jag inser att jag måste börja packa mina tillhörigheter. Allt ska ju in i bilen igen. Några vulkaner ska inte hindra vår hemresa på vägarna.
Jag har försökt summera vad jag har lärt mig om människornas vardag men än så länge är allt i en enda röra i huvudet. Så småningom blir det någon sorts redogörelse. Det har i alla fall varit en stor skillnad att leva så här jämfört med vanliga semestrar.
Just nu blommar apelsinträden men bär också frukt. De söta billiga apelsinerna med mycket tunnt skal kommer jag att sakna.

Nu när man upplevt Fallas och påskveckan får man en repetition unden stadsfesten. I går när man hade hämtat ner helgonet från slottet på berget fick man igen se paraden med Fallasfolket och de samma gamla prästerna.
Allt var pampigt och på ett sätt högtidligt och på samma gång väldigt rörigt och enkelt som det brukar vara. Tusentals människor följde jungfrun som bars ner på en zikzakväg från slottet eller kyrkan. Bland folk i denna procession var också B som skulle fotografera och hamnade bakom både fallas och korgossar och politiker. Under tiden ( c två timmar ) roade jag mig i staden med tusentals människor där också i väntan på helgonet.
Musik och barndanser och smällare och fyrverkerier som det ska vara.
I morgon är det en helgdag i Cullera då vi firar San Vicente som jag inte vet något om.

Efter några riktiga sommardagar har vädret vänt till det kallare och regnigare. Det brukar bli så när vi ska få besök.

Nu går tiden alldeles för fort. En lugn vanlig vecka börjar ta slut. Starten för festveckan är ikväll då
nöjesfältet/tivolit har 1 euros inträde till alla attraktioner. Massvis med folk från pyttesmå barn med föräldrar till stora ungdomar och vuxna. Fortfarande just nu kan man höra musiken och människorna.
Det lugna finns också bland annat vid den fina floden som flyter genom staden in i havet.
Vi satt ett par timmar på stranden och läste. Varmt var det inte trots solen. Jag förstår inte hur de envisa turisterna står ut att ligga på stranden i baddräkter. Jag behöll i alla fall jackan på.
Jag gjorde ändå ett besök i havet för att fylla på mitt volymsprayförråd. Inte lockade vattentemperaturen mig att bada. Skollediga ungdomar var de enda simmande som jag såg.
I morgon kan bilen hämtas i Gandia och på kvällen kan vi se typiska Culleradanser på ett torg. Visserligen kommer detta evenemang krocka med en viktig fotbollsmatch men några kanske hinner titta på dansarna också.

Så var påskhelgen över. Jesus och Maria har körts åt varsitt håll tillbaka till sina kyrkor. Folk har hängt undan sina mantlar och slöjor. Majoriteten av de flera tusen människor som firat påsk här i Cullera har åkt hem. Några barer har stängt men fortfarande sitter det folk ute och äter. Nöjesfältet är kvar och i full gång. Skolorna har lov vad jag förstår.
Nu blir det en lugn vanlig vecka häremellan innan den stora stadsfesten bryter ut. Det den sista festligheten vi kommer att delta den här gången. Hemresan närmar sig och är redan planerad men mycket ska vi hinna innan vi lämnar Cullera. Imorgon lämnar vi bilen på Maszda i Gandia och tar tåget tillbaka. när vi på fredag hämtar bilen ska alla de skavsåren efter trånga parkeringar mm inte synas längre. Den typen av reparationer är mycket billiga här. Nästa vecka anländer Louise lagom till festen. Kanske hinner vattnet bli tillräckligt varmt för ett bad före resan norrut.
Dessutom har vi Serrats konsert ( den som blev inställd ) att se framemot.

Här finns ingen skärtorsdag eller långfredag utan den heliga torsdagen och den heliga fredagen. Värst heligt är det inte,  kanske mer månglarnas paradis. Alla affärerna har öppet och därtill otaliga strandfölsäljare, barer, restauranger och turister i mängder. Svårt att ta sig fram på strandpromenaden och i sanden är det fullpackat med solande människor. Havet är inte så varmt än, kanske femton grader, men vissa barn och vuxna badar ändå.
Det heliga händer på kvällarna när olika processioner går på gatorna som igår korsets väg. Inte särskilt många människor utöver de utklädda aktiva syntes. Också de som deltar i processionerna tycks pausa från det heliga under mässan och välja att gå in i barerna och titta på fotboll ( det är heligt) och ta en öl eller när det gäller barnen en glass. Så skillnaden mellan det sekuläriserade samhället och detta är inte så stor.
Bildens barn deltog i korsets väg och då går man helt tyst och långsamt och värdigt. Den största flickan hade ett alldeles för stort ansvar. Hon väste och förmanade men de små valde hoppa jämnfota och sjunga små trudelutter ändå.

Inga tiggande påskkärringar eller godishysteri syns. I stället såg jag den närmaste kyrkans procession med en jättestaty med Jesus, tre lärjungar och en ängel åkandes på en upplyst vagn. Folk klädda i sina sidenmantlar men idag med vita sidenhattar som är en exakt kopia av en viss klan som också har vita spetsiga hattar. Ödesmättad trummusik och ibland blåsarna som spelar en strof av en känd psalm som jag inte kommer på vilken.
Samtidigt pågår fotbollsmatchen mellan Barcelona och Arsenal vilket gör att trummusiken blandas med jättevrål från de fullsatta barerna. Extra ljud ger turisttåget som plingar och detta väldigt låtande Tivoli.

Och inte vet jag vilken kvast jag ska åka och åt vilket håll Blåkulla ligger.

Sommargäster har kommit. Man känner igen dem. Det är de som går i kortbyxor och linne och ligger desperat på stranden och solar sig. Några tom badar. Badvakterna har börjat jobba och sitter i sina torn med jackor på. Jackorna behåller vanliga stadsbor inklusive mig på än så länge.
Skolorna här har inget påsklov än i alla fall men bland turisterna finns många barnfamiljer. I vårt hus bor för tillfället en familj med fyra små pojkar. Hela familjen gör cykelutflykter på strandpromenaden. Den minsta sitter bak på en cykel, de tre andra cyklar själva. Jag får ögonblickligen tillbaka min förmåga att ha koll på tre barn som alla cyklar i varierande takt och åt varierande håll. Jag har ju en viss erfarenhet att se åt tre håll samtidigt.

Den här veckan hörs inga smällare, bara trummor när kyrkornas påskprocessioner vandrar till och från mässan.
Men tyst är det inte. Vi har nöjesfältet som granne och därifrån låter det i en total kakafoni när olika attraktioner är igång.
Stilla veckan som heter heliga veckan här ger inte så värst stilla eller heligt intryck.

Det är intressant att leva i ett katolskt land. Kyrkorna är en del av vardagen. Folk går i mässan. Allt är odramatiskt och ger inget speciellt heligt eller tungt intryck. I mässan kan man prata med kompisarna eller gå ut och röka. Folk kommer och går. Ritualerna sitter i sedan barndomen.  Mässan är ofta kort.
Helgonen och helgonfirandet sker då och då i en blandning av religiösa tecken och vanligt enkelt festande.
Kyrkorna, själva husen är ju konstverk i sig eftersom allt finns kvar, alla otroliga statyer, målningar mm.
Bilden är från en kyrka i Elche där det samtidigt som det vandrade turister med kameror pågick en liten ceremoni för dop i ett hörn, en böneceremoni i en annan del och en ensam nunna med armarna i kors stod lutandes mot en pelare. Allt detta är positivt och enkelt.
Sedan finns den andra sidan där man lägger sig i och fördömer. Maria är ju upphöjd i den katolska kyrkan till en mycket mer betydande plats än i vår. Det syns också i altartavlorna då Maria ofta är huvudpersonen och Jesus på korset har en mindre plats. Med Maria kommer moderskapets glorifierande.
Spanska parlamentet lyckades med väldigt liten röstmarginal införa en lag för fri abort härommånaden. Det ledde till massdemonstrationer i Madrid och andra stora städer. De visar den mer fanatiska sidan av kyrkan.
Idag finns i kyrkorna osmakliga broschyrer mot abort. De liknar sådana som man kan se utanför abortklinikerna i USA.
Jag har ingen aning om hur många spanjorer är religiösa och vilka bara hänger med av en gammal vana.
I vilket fall pågår nu Semana santa. Igår hade olika kyrkornas broderskap ordnat var sin procession med orkestrar med blommor och blås och folk i olika färger av silkesmantlar som gick genom staden med vanligt folk som hade palmblad i händerna. Prästern gick med och allt avslutades med en mässa. Inga smällare eller fyrverkerier den här gången men tyst var det inte med alla kyrkklockor och trummor och blås som försökte överrösta varandra. Så firades palmsöndagens symbolik att ta emot Jesus i Jerusalem.
Sen gick barnfamiljerna till tivolit eller till sina söndagsmiddagar.
Nästa händelse är på torsdag då det är tysta processioner ( vad man nu menar med tyst i det här landet ). Häremellan är det liturgiska mässor flera gånger om dagen i kyrkorna.

Vädret är verkligen inte somrigt. Inte så mycket sol och temperaturen stannar vid 16, 17 grader men andra tecken som för mig tillbaka tillvår första månad här dyker upp.

Affärer och barer som jag hade glömt har öppnat igen.

Man kan köpa våfflor ute också på vardagskvällarna.

Uteserveringarna har flera bord och stolar och människor.

Afrikanerna spelar fotboll på stranden.

Fler flanörer på stranden.

I Consum idag såg jag någon köpa vanlig grön gurka ( kallas för hollandese här ) som spanjorer aldrig köper.
Visade sig vara en dansk.

Spanska plommon blir billigare och billigare.

Snart är sommaren här och dags för mig att sammanfatta vinterupplevelserna.

Nu är det bråttom att sammanfatta Fallas innan påskveckan börjar och därefter den stora stadsfesten.
Hur gammal Fallastraditionen är har jag inte fått fram. På tv har man kunnat se svartvita filmer från 50-talet.
Denna fest firas bara i Valenciaregionens städer och har bestämda händelser för varje dag under en vecka men själva förberedelserna börjar i oktober då konstnärerna startar tillverkningen av statyerna som sedan i början av fallasveckan kommer i delar välpackade i plast och byggs upp med hjälp av varje stadsdels fallasarbetare. Det krävs lyftkranar att få alla delarna på plats eftersom nästan alla statyer har något som är fyra fem husvåningar höga. Det är inte bara en staty man har per stadsdel utan ett helt tema. Förr och också nu i Valencia kan det vara karikatyrer av politiker och andra kända människor eller fotbollsspelare ( förstås ). Ronaldo såg jag som staty. Här i vår stadsdel var temat Japan med en jättegeisha i mitten omgiven av sumobrottare och andra typiska japanska figurer. Att beskriva dessa konstverk är svårt, man måste se dem. För barnen bygger man lägre grupper med sagoteman. En jury bedömer olika stadsdelarnas konstverk och man får priser både som bäst i största allmänhet men också till exempel om originalitet, tema mm. Alla dessa fantastiska verk som var helt klara på tisdag bränns upp i finalen på fredag.
Men veckan innehåller massor med andra bestämda händelser som en paellatävling, ett fyrverkeri med otaliga smällare varje dag klockan 14. Väckning av staden med hjälp av smällare och musik varje morgon. Fallasklädda människor, en del utsedda officiellt i högtidliga seremonier i november, vandrar runt på gatorna med sina egna orkestrar. En av kvällarna ägnas åt en blomsterseremoni då alla fallstågen lämnar blommor egentligen till jungfru Maria men i verkligheten till män som med hjälp av dem bygger upp en fantastisk blomsterdekoration. Då är också de allra minsta spädbarnen med.
Fallas är en fest för Josef ( Jesus far ) men också för Magdalena som får börja festen och för Maria. Hela dagarna och nätterna är det kalas med musik och glada människor men inte obehagligt berusade människor. Jag såg inte mina kompisar från den riktiga skuggsidan under hela veckan.
Turisterna invaderade också vår stad. Det var svårt att ta sig fram på min strandpromenad. Restaurangerna hade guldtider. När allt var över på lördagmorgon hade staden gått över till det normala. Allt var bortstädat under natten och inget vemod hängde i luften.
För att förstå eller uppleva fallas som turist måste man nog vara fördomsfri och vara nyfiken på andra kulturer.

Nästa vecka är Semana Santa med sina bestämda händelser för varje dag. Det är igen bra om man kan bibelberättelserna.

Gårdagen gick till en resa till vårt andra hem Alicantes flygplats för att möta Bs syster som är här på besök.
Anna med kompisar har aviserat sitt besök. De ska komma imorgon. Vet inte när och hur men Anna är den själgående resenären som vet hur man åker här.
I Cullera såg man lyftgranar i olika stadsdelar. Överallt byhöll man på att bygga upp de flera våningar höga fallasstayerna. Otroliga konstverk i form och färg.
På kvällen var det fotboll mellan Valencia och Barcelona. Varje bar med tv var fullsmockad, mest av män. Några dansare visade upp valcianska folkdanser på gatorna för folk som inte tittade på fotboll. Kastanjetterna hördes överallt.
Idag är det vardag och sol och inte särskilt varmt.

Nu har jag sett de första pappersstatyerna, under plast oavtäckta äns å länge men jag känner redan en sorg över att de ska brännas upp om en vecka.
I natt hördes musik och fyrverkerier. Annars är lördagen som vanligt eller som lördagarna var i september, oktober. Inte vädret, bara 11 grader, men alla öppna affärerna och mängden av folk. Vårt hus invaderades i morse av minst tio franska pensionärer med stora gammaldags resväskor. Nu är friden slut här på nionde våningen där vi bott ensamma sedan december.

På strandpromenadens otaliga restauranger väntar man på turisternas pengar.

Småregn och åtta grader. Överallt pågår festförberedelserna. Stängda restauranger öppnar. Nya utemöbler levereras. I alla stadsdelar har det uppstått plåt-eller vanliga tält. Musikanterna tränar. Barnen, det finns en tydlig könsskillnad, fortsätter med sina smällare. Gator städas noggrannare än vanligt. I morgon startar den stora Fallasfesten för att pågå en hel vecka för att sedan övergå till påskfirande.
Vi förbereder genom att småstäda ( det är bara den typen av städning vi ägnar oss åt här ).
Nästa vecka har vi huset fullt.

Idag har det varit iskallt här. Sol men kalla vindar. Jag går med vantar och till och med boulespelarna hade tjocka jackor och mössor såg jag på min siestapromenad på stranden.
Plötsligt såg jag en äldre man i badbyxor och jacka vada upp ur havet med en stor dunk havsvatten. En frsör? En fåfäng man som vill ha volym i lilla håret? En av frun ditsckickad man? En turist som tänker göra affärer med frisörer i ett annat land?
Varje dag har minst en gåta att undra över.

Jag har ju här fått träna på att inte tvångsmässigt prata strunt med alla som jag möter. Alltså inte tränat så medvetet men som resultat av omständigheterna. Språkbristen.
På mina strandpromenader och i stan är det följande människor som inleder samtal med mig: stadens fem utslagna, en äldre man som inte kan prata och andas med hjälp av en apparat ( en bedrift att läsa på läpparna ett språk man inte kan), Jehovas vittnen, några vänliga vanliga, folk från huset där vi bodde först och från nuvarande huset. Mest handlar det om att säga Bon dia.

Så det är ungefär det jag har att säga till er.
Bon dia!

Solen skiner