anneliviberg

Äntligen har vi internet igen efter två teknikers morgonjobb här.
Konstigt nog var det inget speciellt igår med tanke på att affärerna haft julsaker framme i två månader nästan. Det var bara en vanlig söndag eller inte helt vanlig förstås. Det var ju fotboll. Vi klämde oss in i en överfylld liten bar med stora teveapparater och såg Zlatan göra sitt mål.

Vintern har kommit hit. Det är bara tio plusgrader på morgonen. Idag är det sol men vinden är kall.

Hur kan vi ha så mycket saker som ska flyttas till den nya lägenheten? Jag trodde att jag levde fortfarande min dröm att ha allt jag äger i en väska.
Nu kommer internetkopplingen möjligen att avbrytas en dag eller så.
Hörs efter helgen.

Och sist om vädret: Solen skiner.

Efter tre månader i ett miniminikök har vi nu ett där det tom finns ett litet matbord och en sedvanlig spansk tvättstuga innanför.

Hit har vi flyttat.

Här bodde vi i tre månader-

Vårt vardagsrum nu.

Vi håller på att flytta ännu och kommer att göra det ett par dagar till. Ingen brådska här i Spanien

Jag skrev ett inlägg som försvann så nu blir det en förkortad version.
Jag har flyttat över 20 gånger i mitt liv och bott på tolv orter. Nu räknar jag inte in några Spanienvistelser.

Senaste flytten i Småland var också som nu bara en liten bit runt hörnet. Det var jobbigt. Vi försökte bära det mesta själva. Flickorna bar varsin stol, inte Frida. Hon bar sitt gosedjur.
Lättaste flytten var från Norrköping till Småland då en flyttfirma både packade ner och körde allt.

Klockan tio får vi nycklarna till huset Picasso.

Vill ni veta om vädret? Solen skiner och termometern visar 20 grader.

Sista dagen på denna balkong och solen bara skiner.

Två spanska tanter på väg att mathandla möts på varsin sida på gatan. Den ena: Ska vi ta en kopp? Den andra: Javisst . Sedan går de med sina shoppingvagnar till närmaste serveringen där det redan sitter andra tanter.

De sista dagarna i denna lägenhet. På torsdag flyttar vi runt hörnet. Utsikten från balkongen kommer jag att sakna.
Fortfarande har jag inte löst gåtan med kvinnan som sitter med hörlurar på sin balkong och markerar något på ett papper.

Normalt är november och december de regnigaste månaderna här. Det har inte regnat en droppe under denna månad. Även om nätterna är kallare nu skiner solen igen och temperaturen stiger till över 20 grader.

Det viktigaste i detta land är dock något annat än vädret just nu. På söndag spelar Madrid mot Barcelona nämligen.
Heja Ibrahimovic!

Ett frågetecken har rätat sig. Jag hade ju helt glömt bort alla helgonen. Det finns visst 600 som firas i hela landet, många är regionala, alltså två helgon om dagen.
I går firade man Santa Cecilia ni vet, hon som är musikens och särskilt kyrkomusikens beskyddare. Det visste ni andra förstås. Därför var det ett jäkla ringande i kyrkklockor och en massa fyrverkerier och vitklädda kvinnor.
När jag nu ändå "läste" lokaltidningen såg jag att Guardia civil ( den andra polisen som inte är lokalpolis ) hade firat sitt skyddshelgon som hette jungfru någonting. Undrar vilket helgon som gäller idag i denna soliga stad.

Bönderna tycks ha ett dåligt helgon. I Madrid har Spaniens bönder demonstrerat. De tycker att de får för lite betalt för sina produkter. Just det är väl inget unikt. Samma sak gäller Sverige också. Eftersom detta är Spanien gör demonstranterna väldigt konkreta saker på gatorna i Madrid. De slänger ut sina apelsiner och sitt ris och tomater och köttstycken mm.

Jag själv köper inget annat än spanskt när det gäller mat. Aldrig några andra bananer än de från Kanarieöarna.

Utöver Fallaståget och alla svensexatågen finns det andra tåg.
Idag när jag tog min lugna förematenpromenad till floden möttes jag av ett tåg som jag sett på tv innan. Först går en polis lugnt och värdigt ( nästan som Lucia ). Sedan kommer sju flickor och kvinnor klädda i vita långa aftonklänningar med band över, sådant som drottningar och princessor har på Nobelfesten. Efter dem går en spelande blåsorkester i svarta kostymer och sedan ett antal damer och diverse folk. Alla andra utom orkestern och polisen går in i en kyrka och gör något. Biktar sig, sjunger sånger, är, får presenter? Jag vet att de vitklädda kommer från ett av stadens fyra! musikinstitut Musical Ateneo och har på något sätt utmärkt sig blivit valda till någonting.
Musikanterna stannar alltså utanför kyrkan och sätter sig på bänkarna i lekparken bredvid och spelar världsliga sånger och övar. Varför går de inte in i kyrkan?
Jag lever här i ett stort frågetecken som jag hoppas förvandlas till en punkt någon dag.

Söndagarna finns kvar här. Mataffärerna och stora köpcentrum håller stängt. Barn är klädda i söndagskläder och man äter söndagsmat ute ( inte alla förstås ) med hela familjen. Många restauranger har en speciell söndagsbuffè.

Mitt första minne av spanska söndagar är från Andalusien där vi var flera veckor för nästan 20 år sedan. Jag och flickorna ( B jobbade med ett projekt med en annan svensk)var vana vid att äta lunch vid poolen vid havet. Men på söndagar gick det inte. Restaurangen invaderades av spanska familjer i generationer. Vi lärde oss det så småningom och undvek "vår" pool på söndagar.

Här undviker vi ingenting utan tränger oss in i restaurangerna med spanska familjer.

Årets största fest i Valencia och runt omkring är Fallas som firas i mitten av mars. I mycket god tid i början av oktober innan utser man officiella Fallasmänniskor. Än så länge vet jag inte så mycket om denna fest där man också kommer att sätta eld på stora pappersstatyer som olika konstnärer just nu tillverkar. Någon sorts karneval som pågår en vecka är det.
Varannan lördagkväll kan man nu se och höra ett tåg bestående av krinolinklädda kvinnor, små flickor, män i någon sorts folkdräkt, musikanter i svarta kostymer vandra runt hela stan och stanna i olika barer där de bjuds på öl. Utöver musiken smäller man rökbomber på sin väg och har ett fyrverkeri någonstans.
Spanjorerna måste älska fyrverkerier och smällare. En svensexa går till så att den blivande utklädda brudgummen vallas från bar till bar följd av en liten blåsorkester. Vid varje stopp smäller man något som låter som värsta kriget. Fyrverkerier har man också i alla festligheter som bröllop och annat. Man avskärmar en kvadratmeter på någon gata och skjuter upp sina raketer. Det spelar ingen roll om det är mitt på dagen i solsken eller på kvällen i mörkret. Bara det låter och syns räcker.

Match pågår

Scenen är en restaurangs uteservering. En senegales med sin vita plastsäck stannar vid ett bord där ett sällskap sitter. Jag blir nervös och tror att snart kommer restaurangägaren och snorkigt föser ut säljaren. Nej, vi är inte i Sverige. Nu börjar affärerna. Alla är vänliga. Damerna provar jackor. Alla, inklusive restaurangpersonalen har åsikter om kläderna passar eller inte. Affären avslutas. Alla är nöjda.
Jag tror att senegaleserna uppfattas som en tillgång och inte som en belastning. De försörjer sig och talar spanska. Nej, de talar valenciana. Det finns kurser i det språket. Om man kan franska är det inte så svårt att lära sig katalanska/valenciana.
PS Jag talar inte franska.

Idag är det sommar igen. Både myggorna och getingarna har vaknat. Man kan känna igen turisterna på klädseln.
Spanjorerna har packat ner sina sommarkläder och packar inte upp dem i november som jag.

Solen skiner och helgen är på väg. Min rygg lider av gårdagens Valenciabesök. Jag har lagt spikmattan på den dåliga stol som jag sitter i. Får se om den ger effekt.
Trevlig helg!

Någon gång efter två på eftermiddagen tystnar staden. De flesta affärerna stänger. Människorna försvinner från gatorna. Man hör skrammel av porslin och bestick från restauranger och hemmen. Det ligger en tyst tristess över staden, som Alvesta en söndageftermiddag.
Klockan fyra, fem börjar livet igen. Man kan höra hur affärerna drar upp sina metalldörrar, folk börjar komma till uteseveringarna för sitt eftermiddagskaffe och klockan fem när barnen slutar skolan, ett tag innan mörkret kommer ( det blir mörkt vid sextiden ) är det riktigt livligt. Lekparkerna fylls av mindre barn och deras föräldrar, affärerna har sina kunder, brödbutikerna sitt färska doftande bröd. Siestan är över.

Igår var vi i Gandia, en stad söder om Cullera för att besöka en Mazdaserviceverkstad, Efter en rundtur i staden hittade vi rätt ( vi hade adressen ) och upptäckte att Mazda hade flyttat och inte lämnat någon ny adress. Vi åkte till Carrefour i stället och köpte oliver i storpack och fikade.
I dag åkte vi till Torrent till en liten stad mot Valencia till adressen för Mazdaverkstad som också hade flyttat utan att tala om vart. Vi fick tips om ett ställe i hamnen i Valencia. Precis innan vi var på väg in i lastbåten mot England vände vi tillbaka till staden. Valencia är en stad i Stockholms storlek. Vissa gator har sju filer så det är inte helt lätt att söka något som man inte ens vet var det ligger. Men plötsligt var vi där Valencia är känt för "Staden för konst och vetenskap" med sina mycket speciella avantgardistiska hus. Det var som att komma till en annan värld. Åk dit!
När nu ögonen och själen hade fått sitt skulle det kommersiella få sin del på ett jätteköpcentrum. B köpte skor och jag var på HM. Det gjorde ont i benen och i ryggen och jag ville bara bort till slut från detta hus i tre våningar och massor med affärer och barer och bio och..
Nu tar vi lite ledigt och börjar vårt nya Mazdaäventyr nästa vecka.

Det är så lyhört i detta hus att jag tror att grannarna ser mig.

Nu har Aftonbladet tagit sitt journalistiska ansvar. Efter att vecka ut och vecka in haft idol eller något mord som största nyhet berättar man nu om det rktiga livet i Sverige, arbetslöshetens Sverige. Det går bra för landet säger Anders Borg. Vilka hör till landet kan man undra.

För det första är det mycket för näsan. Fortfarande tvättar affärsägarna sina delar av trottoarerna med starkt doftande tvättmedel, ros, lavendel, i bästa fall såpa. Detta blandat med då och då återkommande avloppslukt. Sedan går jag förbi cafeterian med underbar doft av kaffe, rostat bröd. Därefter bageriet med doft av nybakat bröd och en skvätt bensinlukt.
För öronen bjuds bland annat den eviga trafiken, tutande bilar, gatuarbeten, hammarslag från husrenoveringar, skällande hundar och förstås alla dessa människor som samtalar med röstnivå som överröstar alla andra ljud. När jag kommer till havet hör jag det lugnande bruset av stilla vågor.
Ögonen har mer än nog av intryck. Havet och horisonten, fiskebåtarna långt borta. Allla dessa människor som man kan fantisera liv till. De vackra husen och de fula husen. Den blå himlen och den grå himlen.
Nu sätter jag mig på en uteservering med en kopp riktigt gott kaffe. Jag skulle också kunna beställa rostat färskt bröd med smör och marmelad och färskpressad juice av ortens apelsinen för att glädja mitt smaksinne men det gör jag inte den här gången.
När jag går hem känner jag den snälla ljumma vinden mot ansiktet. Mina fotsulor älskar de släta stengatorna. En och en annan hund som stryker sig mot benen får man på köpet.

Det kanske blir tjatigt men sommarvädret är kvar idag också. Bilden är från en mindre grannstad.

Konstigt omärkligt flöt semesterfirarkänslan över till en vardag här.  Dagsrytmen blev plötsligt spansk. Siestan har sin plats liksom förmiddagskaffet ute och de sena kvällarna med den sena middagen. Ätandet blev bättre. Lunch och middag varje dag och inte så mycket emellan. Dagarna innehåller vanliga saker som städning och matlagning och någon sorts arbete, för min del skrivande och studier. Staden har mycket kulturliv och annat vilket vi inte riktigt greppat än. Fortfarande varje dag kan jag göra nya betraktelser av händelser som pågår. Den trygga underbara anonymiteten från mina morgonpromenader har förvandlats till att möta samma människor och människor som man känner till.
Här har jag alltid tid. Det tycks också spanjorerna ha. Alltid kan man sitta en tag på ett cafe och samtala med vänner och bekanta.

Nu har jag packat upp sommarkläderna igen. Vet inte vilken gång i ordningen.

Anna och Takeshi har åkt vidare till Barcelona och Figueres och Anna så småningon till Girona för flyg hem och Takeshi till sitt jobb i Torremolinos. Vi har återgått det vanliga.
Vi gjorde visserligen  det ovanliga när "barnen" var här. B och jag hade ju bestämt att vi aldrig skulle äta på den tyska restaurangen på vår gata. Men eftersom det var i stort sett det enda ställe med mer folk i på en torsdagkväll åt vi där. Vi var bara fyra med beställandet liknade de gånger vi var tio eller tolv. Nu blev det flera språk samtidigt men som vanligt klarade servitören det. Vad äter man på en tysk restaurang tror ni? Jo man äter kött och i första hand gris. Den grisen har jag inte kommit över än.

Anna, den enda av oss, badade i havet idag!

Anna har fastnat hos snäckorna

Så kom de äntligen Takeshi och Anna till det soliga Cullera

Och plötsligt var sommaren tillbaka i november

Här står jag utanför "min" partilokal i Cullera mitt i siestan idag.  Observera att nu behövs en jacka. Hösten är här.

Fem över fem är klockan. Skolan är slut för dagen.

Carrefour är ute i god tid med sin julhälsning. Än har de inte tänt lamporna.

Anna skriver att hon vill bada när hon kommer hit. Det undrar jag. Jag gick nästan hela den långa strandpromenaden i morse. Det blåser. Havet är vackert och solen är varm men den där vinden. Den påminner mig om min barndom. Jag växte upp i närheten av hav på slättland. Mitt minne av mina skolvägar är att det alltid blåste motvind och det var ingen snäll vind i solen som här utan en iskall blöt blåst.
Rapport om Annas eventuella havsbad kommer i slutet av veckan.

Kazuo Ishiguro är en av mina favoriter. Läs till exempel hans bok Never let me go. Den har ingen svensk titel men finns på svenska. Ett inslag i debatten om organdonationer kanske?

firar ni väl också Berlinmurens fall länge sedan. Vad firar ni mer? Jag för min del tänker fira att snön inte har kommit hit och att Anna är på väg till Spanien.

När jag är ute på stan här möter jag folk på väg till jobbet eller folk som jobbar här och folk som inte har jobb och sådana som mig  som har råd att göra vad man vill till exempel drälla runt och slinka in på vilket kaffeställe som helst.
Och då kommer det eviga dåliga samvetet och ilskan över orättvisorna. På vilket sätt har jag mer rätt än andra till detta bekväma lyxliv?

Dagens utflykt gick till en ganska stor stad, Sagunto, norr om Valencia. Kaffe i solen utan vind. Hemma hade vi glömt elelementet på. Varmt och skönt i fleecepyjamas nu.

Där vi bor är alla hus höga, tio tolv våningar eller mer. Flera hus är byggda på sjuttiotalet och har loftgång på ena sidan och balkonger på andra. I den gamla staden finns lägre hus där själva lägenheten är byggd i våningar. Ingången är direkt från gatan in i ett rum. Så har vi bott ett antal gånger på semestrar både i Frankrike och i Spanien. När vi var i Lescala hade vi en central lägenhet i fyra våningar. När man satt i soffan i det kombinerade kök och vardagsrum skulle man ha kunnat nypa passerande folk genom fönstergallren. Det fanns badrum i alla våningar vilket var bra eftersom vi var tio personer på den resan. Anna och Hanna bodde högst upp och hade en takterass dit de drog sina madrasser på de allra varmaste nätterna.
Utöver de två sorters boenden finns det förstås vilor och radhus, ofta i de nybyggda "urbanisationerna" som är som trista förorter utanför allt annat liv men bostäderna är fina.

Att bo som vi nu har sina sidor när det blåser. Vinden går rakt genom från loftgången till balkongen och det betyder kallt.

är en cafeteria på andra sidan gatan. Den har varit stängd till en vecka sedan då ett belgiskt par öppnade den. De nya ägarna verkar lite bortkomna i denna bransch. De har haft sina semestrar här i Cullera åratal och försöker nu stanna och driva sitt lilla cafe som är inklämd mellan andra väletablerade ställen.
Det som förvånar mig är att de inte försöker få en annan, kanske en belgisk prägel på stället. De serverar exakt samma sak som alla andra. Dessutom talar de knappt någon spanska. För oss är det lite roligt att kunna prata engelska ibland med ägarna men det blir väldigt ibland eftersom kaffet är sämre än hos våra andra cafeer.

Lördag igen. Staden förbereder sig som vanligt för helgfirarna. Vädret lockar hit detta veckoslut också. Det blåser men solen värmer. Sommardag igen alltså.

Igår blåste det kallt. Speciellt kändes det inomhus. Vi hittade ett elelment i huset. Det räddade vår kväll och natt.
Jag förstår nu vad man ska ha fllecepyjamasar till.
Idag har vädret gått in i sina normala spår. Frukost på balkongen i solen.

Under veckans första dagar har vi tittat på fem lägenheter att hyra. Det är fem gånger fler än vi tittat på sedan vi köpte huset i Småland i början av 90-talet. Till vår hjälp har vi haft en mäklare, en ung kvinna som talar engelska, från detta vackra kontor i bilden. Vi har bland annat sett en jättelägenhet med stora tunga möbler i gamla staden. På något sätt påminde den om den stora lägenhet som vi hade på Östra Promenaden i Norrköping. Men eftersom vi väljer nu ett boende utifrån vår billiga internetkoppling måste vi bo så att de aktuella masterna når oss. Så vi har valt en modern och förhoppningsvis bekväm lägenhet en bit från oss. Fortfarande nionde våningen men med utsikt mot havet, bergen och parken och på vår fula parkeringsplats. Huset har en pool vars vatten värms upp av solen. Jag undrar vilka som kommer att bada i den i december. Om allt går så som vi hoppas kommer vi att bo i detta hus med namnet Picasso till slutet av april. I början av maj återvänder vi till Sverige.

Imorse var det bara 16 grader på balkongen. Solen skiner och det blåser. Jag tog min morgonpromenad via marknaden. Man skulle kunna tro att spanjorerna här rustar för en svensk vinter. Jag har aldrig sett så många fleecepyjamasar och ylletröjor och tjocka täcken som på Culleras torsdagsmarknad i november.
Än dricks förmiddagskaffet på uteserveringar.

på förmiddagen i blåsten består av gamla jeans från HM, topp från Polarn och pyret via Tradera, jacka från en av kinesaffärerna i Cullera, väska i grått skinn från rea i Carrefour. Eftermiddagsoutfiten var igen badkläder på stranden men det blåste så kraftigt så det besöket blev kort. B försöker kunna skriva in också ett novemberbad i havet men det skedde inte idag.

Annars har vår tid gått till lägenhetsletande med hjälp av en agentur eller mäklare och nu har vi bestämt oss vilken lägenhet vi ska hyra från december. Vi har också bestämt oss hur länge vi stannar här. Mer om lägenheten och tiden en annan dag.

Mitt och inte bara mitt favoritord på spanska är vale som betyder ungefär ok och kan användas i tid och i otid.
Till exempel när den trevliga byggkillen som igår var och målade sina murningar säger något som man absolut inte kan förstå alls eftersom han talar valenciana som en värsta sortens smålänning talar sin dialekt, kan man bara le och säga vale. Det funkar oftast.
Igår märkte jag också hur påverkad jag har blivit av spanskan som jag inte kan tala när vi under en promenad vid floden såg en fiskebåt och jag utbrast till Titta, en fiskebåt stor.

Dagens väder är som vanligt med den skillnaden att vinden är kyligare. En liten tunn kofta var bra att ha nu på morgonpromenaden.

Biblioteket finns i kulturhuset som ligger nära hamnen. Här finns också teatersalonger och annat. Det är en tradition på Valenciaområdet att ha en komediteatertävling. Varje vecka är det en teaterföreställning här och också i andra städer i området. Hur och av vem man utser vinnaren vet jag inte.
Jag märker att det inte går att ta en enda bild utan att bilar och/eller människor kommer med.

Dagens väderrapport: Varmt, soligt. Bara det tidiga mörkret visar att det är höst.

Hamnen med både fiskebåtar och fritidsbåtar finns vid floden i den gamla staden

I den äldre delen av staden pågår ett normalt liv. Där vi bor finns många höga hus som just nu står ganska tomma när semesterfolket har åkt hem. Bara på lördagar och söndagar fylls strandpromenaden med folk. Annars under veckan stängda restauranger öppnar. I den gamla staden lever man varje dag. Där bor den bofasta befolkningen som arbetar och handlar i saluhallen och dricker sitt kaffe på sina stamställen. Det finns breda stora gator men också många smala gränder.

Jag har märkt att de flesta barnen är väldigt välklädda och välkammade här, speciellt på en söndag. Det finns massor med butiker som säljer moderiktiga kläder för barn i alla åldrar från en dag till tonåren tex helt vansinnigt obekväma yllekappor till ettåringar.
Många skolor har skoluniform som består av en veckad rutig kjol som går under knäna och en vit eller beige eller gul piketröja plus svarta strumpor som är som för långa ankelsockor eller för korta knästrumpor  och svarta skor. Pojkarna har för övrigt likadana kläder men i stället för kjol har man grå eller svarta kostymbyxor. I de katolska skolorna har man helsvarta veckade kjolar och svarta byxor. I denna mundering går barnen från fem årsåldern hela dagarna. Skolorna runtomkring oss har inga uniformer utom den vanliga som i Sverige, jeans och tröja.

De välklädda söndagsbarnen fick mig att minnas hur min äldsta dotter som liten kom gråtandes hem från sandlådan en dag och undrade varför hon aldrig hade kläder som hon inte fick smutsa ner.

November är alltså här. Vädret har inte fattat det. Himlen är blå och temperaturen hög.