anneliviberg

Var hyresvard hade skrivit till oss att vi inte ska forsoka laga eller fixa nagot i lagenheten utan i stallet ringa till Jesus och han bifogade bade mobil- och annat telefonnummer. Hur manga har det, alltsa direktnummer till Jesus. han skulle ocksa mota oss med nycklar nar vi kom till huset. B undrade mycket hur Jesus skulle se ut. Jag visste det ju forstas. Bilder har man ju sett, langt har och vita klader. Nu kom Jesus med moped med hjalm pa huvudet och var rundlagd men mild och vanlig. Han pekade ut de olika rummen, gav oss nycklarna och forsvann. Nycklarna ar ett problem. Jag kan i princip aldrig lasa upp dorren. Har inte kommit pa knepet an.
Parkering ar ett annat problem. Ett annat ar i en annan stad i Spanien nar vi var tio personer pa resan hade den hyresvarden skrivit till oss. Tveka inte att parkera! Och det gjorde vi inte. Efter en halvtimme var bilen borta och vi fick losa ut den hos polisen for manga hundralappar. Sedan dess undviker vi felparkeringar. I den har staden vi bor nu flerdubblas antalet manniskor i helgen sa halva forsta dagen gick ut pa att leta efter en parkeringsplats. Nu ar det vardag och bilen star pa var gata.

Sitter pa ett internetkafe. Darfor saknas vissa vokaler.
Sag att jag hade blandat ihop lander i ett tidigare inlagg. Biarritz ligger i Frankrike och har inget med arbetslosheten i Spanien att gora. De har nog med sin egen.
Men nu ar jag i Spanien. Hur vet man det? Jo, allting ar lite kaotiskt, alla talar hogt. Var nyss pa Vodafones affar. Dar gor man inga hemliga kop. Alla kan lyssna pa alla och blanda sig i om man vill. Affarerna har oppet mycket sent pa kvallen. Inte som i Frankrike dar man lever mer stadat, lite som svenskt och stanger affarerna och annat tidigt. Har ar inte sa noga. man tackar for att man inte roker i de lokaler dar rokning ar forbjuden. Ibland har man tillstand av borgmastaren eler nagon annan lokal myndighet att tilllata rokning. Om man bestaller en vegetarisk macka ar den nastan vegetarisk, bara med lite tonfisk och skinka.
Idag har vi antligen badat i havet. Vattnet ar badkarsvarmt och salt som det ska i Medelhavet.

Plötsligt kom vi till sommaren och semestern vid Atlanten. Väldigt turistiskt och väldigt bekvämt. Strandliv, barer, människor som inte verkade ha något vettigare att göra än spendera pengar. Med tanke på att Spanien har den högsta arbetslösheten i EU blir kontrasterna stora.
Man vistas i en väldigt internationell värld när man reser så här, inga svenska bilar utöver vår än så länge. Det går bra att klara sig på engelska.
Nu ska jag försöka ladda ner några bilder.

Äntligen har jag tillgång till en internetanslutning under detta dygn och på detta hotell åtminstone. Det är 40 grader varmt ute. Så här långt har vi alltså kommit på vår resa som gått ovanligt smidigt ända hit. Vi har nu passerat fem länder med olika kulturer men ändå så lika. I Danmark var vi knappt utanför bilen. Det var mest broar att åka över denna gång. I Tyskland i Bad Bramstedt bodde vi utanför stan på något gammalt hotell som också var en dansrestaurang. Jag tror att området var en gammal kurort. Det låg bla ett psykosomatiskt sjukhus i närheten. Tyskland har en lite annan uppdelning på vården. Just psykosomatik finns som forskningsämne på universitet.
I Holland körde vi fel ett antal gånger så hela den resdagen blev något rörig men kom fram till vårt hotell vid flygplatsen i Bryssel, ganska sent visserligen. Ett myller av hotell och folk från hela världen hela natten och morgonen.
Resten av resan har varit lugn med stopp på rastplatser av olika slag, ett bekant inslag från många tidigare resor och därigenom såklart med många goda minnen av resorna då vi var många, allt från fem med tre ganska små barn i bilen till tio personer i flera bilar.
Le Mans i Frankrike verkar vara en trevlig stad, Någon racerbana såg jag inte. Till hotellet kom vi samtidigt med en hel buss tyskar. Jag kände behov av att lära mig att säga "jag är inte tysk" på franska. Jag träffade en nunna som frågade efter vägen någonstans, Jag visste inte om jag skulle niga eller nicka eller vad. Franska kan jag ju inte. Hon hade kanske rymt från klostret.
Två dagar levde vi på jetsetorten Biarritz. Om det kommer en senare rapport.

Igår hade vi den sista familjeträffen före resan. Nuförtiden är det omöjligt att samla alla på samma plats och på samma tid.
Nu lyckades vi i alla fall vara nio som åt middag ute i Växjö. Roligt och galet med mycket skratt som vanligt. Jag tror inte att jag själv fattat vilken rikedom det är att ha så många människor som hör till och har så många minnen med, åtminstone med en del. Familjen blir bara större och större med alla nya partners mfl. Visserligen har det sina sidor. En sommar när vi var i Spanien var vi mest på flygplatsen i Alicante för att möta eller lämna någon. Nästan inga lyckades anlända eller åka ifrån samtidigt. Då började jag känna samhörighet med taxiförare som stod där med pappskyltar med passagerarnamn på.
Nu måste jag packa.

Årets krikonkrig närmar sig sitt slut. Kvar finns ett blodbad av överkörda krikon på gatan. I år har B varit i stort sett en ensam soldat mot krikonen. Att ni inte tar vara på frukterna, säger folk till mig. Hur tar man vara på tusentals krikon som ramlar rakt ner på gatan? Dessutom är vi inte de rätta att ta vara på något som växer. Ekoboxen varannan vecka är vår lösning.
E har åkt hem. Lite tomt hemma. Jag kan komma den artonde december säger hon. Det kännns väldigt långt borta och overkligt än så länge.

Det känns som höst nu på morgonen, vacker och kyligt.
Jag måste komma ihåg att packa ner vantar. Förra året åkte vi ner i juni. När vi kom till Lund var det noll grader. Kylan fortsatte långt ner i Europa. Jag plockade fram kortstrumpor och hade dem på händerna, köpte en halsduk och en långärmad tröja i Frankrike och frös och frös. Man lär sig av erfarenhet så nu ska vantarna vara tillgängliga under resan. Täckjacka och termobyxor? I vår vinterstad kommer det att vara varmare i december.
Här hemma är barn och barnbarn på besök plus E:s  hund som är rädd för katten.

Den här gången tänker vi ta en annan väg än vanligt och dessutom resa långsamt med många övernattningar bland annat i Bryssel, Le Mans, Biarritz och Madrid.
Fortfarande en jobbvecka kvar.
Jag vet, jag vet att bilden är usel.

Idag har jag varit på apoteket och beställt ett medicinuttag som ska räcka ett halvår för mitt dagliga intag. Recepten gäller nämligen bara i det land där de är utskrivna. Så var det med EU. En förvirring uppstod eftersom jag inte hade några bevis för min bortavistelse i form av flygbiljett. Vi kör ju och har bara en adress på lägenheten och ett namn på hyresvärden, ett namn som låter något misstänkt eller vad sägs om Pepe Smith. Jag själv kan undra om han finns på riktigt.
Apoteksmänniskan lovade i alla fall se till att jag kunde hämta allt innan vi reser. Dessutom ska jag spara alla förpackningarna eftersom det är på dem man kan läsa vad det är för substanser i medicinerna ifall jag skulle bli sjuk och behöva tala om vad jag dagligen stoppar i mig. Jag som trodde att det räckte med medicinlistan från apotekets sida. Alltså om det nu blev så att jag blev akut sjuk i det andra EU-landet måste jag komma ihåg att ta med mig en jätteväska med förpackningar och sedan rada upp dem så att den behandlande läkaren ska kunna avgöra vad han/hon kan göra med mig.
Slutsats: För det första bör jag inte bli sjuk och för det andra ha en färdigpackad väska ifall. Det påminner mig på något sätt de råd man fick på mödravårdscentralen då det var aktuellt.

Spanienvarmt här också.
 Väskorna står nästan tomma i väntan på att bli packade. Nästan alltså. För säkerhets skull har jag lagt diskborstar och en osthyvel i en av väskorna, saker som är relativt okända i det land där B och jag kommer att vistas några månader snart.

Katten kommer inte att följa med. Han stannar här hemma hos F och J som ska bo i huset under tiden. Kanske kommer de också att få uppleva den mardrömslika väckningen på morgnarna, mycket tidigt på morgnarna när man vaknar av att någon med runda ögon tittar på dig intensivt, en ganska liten söt äldre kattherre, välvårdad med ungdomligt utseende. En kattunge!  ropar barnen som går förbi och katten slickar ett extra varv på pälsen stolt över sitt välbevarade yttre som vilken annan fåfäng äldre man som helst. Men, när denna katt öppnar munnen och börjar bräka ut sina kommandon tror man i ett yrvaket tillstånd att Maud Olofsson talar till dig och då är det bäst att gå upp.
Två jobbveckor kvar och sedan....

Under vinterhalvåret kommer jag att vistas i en liten stad i närheten av Valencia i Spanien för att obsevera vardagslivet utanför turistsäsongen, läsa en massa böcker och förhoppningsvis nu äntligen lära mig spanska och förstås uppleva en massa som jag just nu inte har en aning om.