anneliviberg

När jag är ute på stan här möter jag folk på väg till jobbet eller folk som jobbar här och folk som inte har jobb och sådana som mig  som har råd att göra vad man vill till exempel drälla runt och slinka in på vilket kaffeställe som helst.
Och då kommer det eviga dåliga samvetet och ilskan över orättvisorna. På vilket sätt har jag mer rätt än andra till detta bekväma lyxliv?