anneliviberg

Jag har ju här fått träna på att inte tvångsmässigt prata strunt med alla som jag möter. Alltså inte tränat så medvetet men som resultat av omständigheterna. Språkbristen.
På mina strandpromenader och i stan är det följande människor som inleder samtal med mig: stadens fem utslagna, en äldre man som inte kan prata och andas med hjälp av en apparat ( en bedrift att läsa på läpparna ett språk man inte kan), Jehovas vittnen, några vänliga vanliga, folk från huset där vi bodde först och från nuvarande huset. Mest handlar det om att säga Bon dia.

Så det är ungefär det jag har att säga till er.
Bon dia!

Solen skiner