anneliviberg

Värmen fortsätter. Nu ganska sent på kvällen är det 29 grader och detsamma är det redan tidigt på morgnarna då jag försöker ta min promenad. Vår lägenhet ligger i ett loftgångshus så det första jag ser när jag öppnar vår ytterdörr är vackra berg i olika färgskiftningar ( om jag inte tittar neråt, då ser jag nämligen Consums tak). Sedan kommer min prövning med tanke på mina klaustrofobiska anlag: hissen av den värsta sorten med dubbla dörrar. Vi bor på nionde våningen och har inte så många alternativ för att komma ner till gatan. Väl på gatan får jag ha blicken neråt. Jag behöver avgöra om kafeer och affärer har tvättat sin del av gatan med såpa eller annat halkgörande medel eller bara med vatten, Dessutom måste jag hålla koll på eventuella hundbajshögar. Det där med svarta påsar har inte riktigt kommit hit. Hundar är det massor. Jag brukar gå till strandpromenaden för att se havet. Det gör alltid gott. Ensam är man aldrig. Folk av alla det slag och hundar av alla former och storlekar använder strandpromenaden på morgnarna. Ibland kan jag sitta en stund på strandmuren för att göra mina vanliga observationer av människors beteenden. När jag sedan går hem den rakaste vägen har kafeerna öppnat och jag kryssar mellan borden på trottoarerna. Sedan är hisseländet upp kvar.